SKOGEN TAR OSS TILL SKOGEN
En betraktelse av ett verk, läst genom två essäer av Anders Olsson

I juni 2012 åker jag till dansscenen Weld i Stockholm för att vara med om Skogen tar oss till skogen, en rumsförskjutning arrangerad av Johan Forsman och Johan Rödström. Jag kliver in på Weld; först genom hallen in i den gemensamma kontoret/foajén, därefter in i den stora öppna studion, nerför trapporna till ett 20-tal stolar som står utställda i rader på golvet. Stolsraderna är avbrutna av tomrum; det första intrycket av tillfällighet ersätts vartefter av frånvaro, mellanrummen – rummen mellan stolarna – är volymer för något som samtidigt finns och inte finns.

Innan vi tar plats bland stolsraderna blir vi försedda med hörlurar, helt isolerande. Omvärlden som ”verklighet” och ”natur” försvinner, allt som är kvar är subjektivitet som tid och rum.

Man kan, som Robert Zimmermann visat, påvisa konstgjorda ruiner i Europeisk kultur alltsedan medeltiden. (…) I 1700-talets intresser för artificiella ruiner (…) finns det ett fenomen som slående skiljer den från tidigare perioder. Om renässansfurstarna strävade efter att markera skillnaden mellan natur och kultur, gör förromantiken motsatsen. Ruinen blir en del av landskapet, och det artificiella fragmentet följer en strävan att göra övergången mellan natur och kultur osynlig. (…) Att skapa ruiner innebär att konstruera historien på nytt.

I hörlurarna börjar en kvinnoröst tala – Anna. Hon beskriver rummet jag sitter i – Weld. Rösten diskuterar det rum som Anna under sex år har skapat, eller kanske rummet som under samma period har skapat henne. Ett subjekt, en tid, ett rum. Anna pratar om sin relation till rummet; vilken musik rummet tycker om, hennes och rummets rutiner, relationen till rummets grannar. Att beskriva ett rum genom sitt Själv som det subjekt som samtidigt har färgat och samtidigt färgats av detta rum. Rösten i hörlurarna fäster rummet i tiden genom sin tolkning av detta; av objektets subjektivitet.

Samtidigt fäster rösten detta studio-rum i mig, rummet som objekt häftas fast i mig genom röstens subjekt; när vi efter en stund leds ut genom rummet, ut i ”verkligheten” på Norrtullsgatan och – fortfarande ledsagade av Annas betraktelser av Weld – kliver in i den buss som väntar, är det min kropp som förflyttas. Minna sinnen är fortfarande delvis kvar inne på Weld, eller kanske snarare färdas jag och Weld tillsammans.

Hur ska man lyckas gripa något (…) som inte låter sig uppfattas eller bestämmas av medvetandet? (…) Den term som bäst förknippar den serie figurer, tematiska och syntaktiska förvandlingar, som skriver in tiden i Novalis´ verk, är förmodligen övergången. (…). Novalis tycks uppfatta omvärldens och historiens fakticitet som stelnad tid (…); själva rumskategorien är för honom möjlig att reducera till förfluten tid. (…) ”Allt objekt är något som runnit – och subjektet är något flytande”
Novalis utväg blir att hitta ett sätt att inte förtingliga tiden, att med fiktionens hjälp överskrida tiden i tiden och finna den springa, som låter oss göra språnget undan alla fixeringar.

Vi sitter i bussen och färdas längs Sveavägen i Stockholm; samtidigt tillsammans och avskilda, samtidigt kvar i Weld och på väg mot något främmande.

Anna beskriver fortfarande det rum vi lämnat och samtidigt är kvar i; varför hon inte vill velat ge rummet en skylt som uttalar dess namn. Tillsammans med rösten klingar ett ljudlandskap; samtidigt musik och rum. Bussen kör ut ur stan vid Norrtull och vidare norrut längs E4:an.

Någonstans mellan Ulriksdal och Helenelund tar orden i hörlurarna slut. Rösten tystnar och ersätts av ett Ingenting. Men musiken som är rum är kvar. Liksom rörelsen längs motorvägen – avfarter till Kista, Akalla, Sollentuna. Väntan, avbrott. Tomhet.

I ”Teplitzer Fragmente” liknas livsuppgiften vid en eldskult, vid omvårdnaden av en dubbel vestalisk flamma – vi tjänar krafter som står för nyskapelse och förgängelse. (…)
Om övergången kan beskrivas som ögonblickets evighet, som hos Novalis är förknippad med lust, är det samtidigt klart att ingen kan undgå att känna livets – eller lustens – periodicitet. (…) Ögonblickets oändliga lust är övergående och måste gripas på nytt. (…) Jordelivet framstår som ”ett hålrum” som passeras i ögonblicket bara för att samtidigt djupna till en grav. Lyckan står i förbund med döden och en total förvandling.

En personlig detalj: Ju längre jag färdas ut mot det mål jag inte känner, desto mer välkänd blir omgivningen för mig. Sollentuna kommun; jag är härifrån, Töjnan och Tureberg, allt är samtidigt välkänt och fjärran – miljöer och platser jag lärt känna i detalj under den tidslöshet som är speciell för perioden barndom, för att sedan sjunka undan och försvinna in i den kronologi som förvandlar upplevelse till minne när tiden väl får grepp om livet.

Bussen svänger av vid Häggvik; följer viadukten under E4:an på väg ut mot Järvafältet.

Inbillningskraften är en förmåga, som svävar mitt emellan bestämning och icke-bestämning, mellan ändligt och oändligt. (…) Förnuftet känner inte av någon tid, för det är allt samtidighet, endast för inbillningen kan gränsen mellan jag och icke-jag sträckas ut i föreställningens form och inför tiden som moment.
Inbillningen orkar emellertid inte hålla kvar sin föreställning längre än ett ögonblick utom i det sublimas erfarenhet, som Fichte beskriver som en häpnad, en frysning av övergången mellan jag och icke-jag.

Bussresan är – efter att rösten i hörlurarna har tagit slut och allt som återstår är en ljudsatt tystnad och väntan på en ankomst – en re-enactment av resan på dressinen i filmen Stalker: en liten grupp färdas, av olika skäl och med olika drömmar, genom ett landskap som inte avslöjar sitt egentliga innehåll.

Även när bussen stannar och vi släpps av vid vägkanten inne i skogen, är parallelliteten med de tre männens resa påtaglig; målet för resan är till synes lika godtyckligt, eller kanske snarare valt med en viss osäkerhet. Bussen kör iväg och lämnar oss lite valhänt ståendes; vår guide försvinner in bland träden, bara för att strax komma tillbaka och utan någon större auktoritet bekräfta att jo, vi har kommit fram. Men varför det är just den här platsen som är ”framme” känns på något sätt lika oklart för vår guide som för oss resenärer.

Kanske är det just på grund av detta till synes tillfälliga som det som sker i Skogen, som vi egentligen knappt ens kommit in i – om mitt lokalsinne fungerar är vi helt tätt inpå bostadsområdet Viby, där jag varje morgon under halva 70-talet åkte förbi med buss 520 på väg till skolan; m a o knappt ens i utkanten av Järvafältet, fortfarande närmare kultur än natur – hur som helst, kanske är det just för att platsen där vi går in i Skogen hade kunnat vara vilken som helst skogsdunge utom synhåll från byggnation som det som sker här, precis som i Stalker, upplevs som ett slags Mirakel.

”Bara det ofullständiga kan begripas – kan föra oss vidare. Det fullständiga blir endast avnjutet.” (Novalis)

Vad definierar en Skog? Mängden träd, tätheten, eller avståndet till civilisationen? Vad definierar ett Rum? Dess arkitektur, dess användning, eller position?

Vi tar av oss hörlurarna och lämnar vägen; vi passerar gränsen – skogsbrynet heter det väl – och börjar gå in i Skogen. Känslan av natur är naturligtvis i sig en konstruktion; mängden träd som tillåtits stå kvar och växa sig lagom stora för att ge intrycket av urskog är noggrant beräknat och utvalt av en kommunal lantmätare, men det min perception säger mig är ändå att vi lämnar en värld och går in i en annan. Vi går inte långt, bara just tillräckligt för att inte längre kunna se grusvägen – precis som vi färdats just tillräckligt långt för att inte längre höra några andra ljud än Skogens, varför hörlurarnas elektroniska ambienta ljudlandskap nu successivt övertas av fåglar och kvistar som bryts när vi rör oss mellan träden innan vi nästan snopet raskt kommer fram till målet.

Ända tills nu har jag tänkt att det är Skogen i sig som är resans mål; att vi lämnat rummet Weld för att komma till rummet Skogen. Detta är på sätt och vis riktigt, och samtidigt inte alls.

I den tyska romantiken hyllas ruinen som idé och funktion; fragmentet som arkitektur, objektet som kräver handling och föreställning för att bli till – existerande som samtidigt arkeologi och science fiction utgör ruinen ett gränssnitt mellan icke-längre och icke-ännu. Resterna av något som gradvis har upphört tar i vår föreställningsvärld virtuell form som ”another space”. Palatset blir således meningsfullt, eller snarare möjligt att fylla med mening, först när det genomgått en metamorfos och återuppstått som Ruin; ett ofärdigt objekt, karaktäriserat av sina tomrum, som erbjuder sig som projektionsyta för betraktarens fantasi.

I skogsdungen vi kommit fram till står något som egentligen är ett väldigt konkret objekt. Det är en skelett-liknande konstruktion baserad på måtten av rummet Weld. Materialet är de beiga tunna plaströr som används för att dra elledningar i väggar. Det transparenta objektet motsvarar med stor noggrannhet Welds arkitektur som fullskalig, tredimensionell modell – en finlemmad och gänglig alien, både ömtålig och robust, i gränslandet mellan farkost och organism; 5-6 meter högt, med de tunna, beiga plaströren likt förvuxna spindelben, uppstagade av en väv av snören. Allt är på plats, men som rumslig skiss – väggar, köket, trappor, WC. Också stolsraderna vi satt i innan vi började resan, men här är tomrummen utfyllda av rötter, buskar och andra delar av ”natur”.

För att till fullo förstå Novalis´ lösning på övergångens problem kan man inte gå förbi hans tidiga läsning av Ficthes ”Wissenschaftslehre” (1794). (…)
Fichte lärde att jaget kan bestämma sig själv enbart genom sin negation, det han kallar icke-jaget. Jag och icke-jag bestämmer varandra växelvis. På samma sätt kan inte tiden bestämmas utan sin motsats. Med Novalis formulering: ”Det närvarande låter sig inte fixeras. Det som är före eller efter bestämmer eller relaterar det närvarande ögonblicket”. Frågan inställer sig vilken kraft som förmår förbinda jag och icke-jag, tid och minne med varandra. (…) Fichte medger i vetenskapsläran att det måste finnas en kraft, som inte, likt förståndet, delar in världen i motsatser, utan som fritt kan glida mellan dem. Denna kraft är inbillningen.

Detta är miraklet: rummet Weld dör och återuppstår inför min blick i en och samma oscillerande rörelse. Ruinen som invertering – ett tvehövdat fragment, svävar i en samtidighet mittemellan det som icke längre är och icke ännu tagit form, inte riktigt här (Skogen) men inte heller där (Weld).

Vi går in och sätter oss i skelettet; de flesta sätter sig på samma plats de suttit på förra gången, kanske inte alla, jag minns inte riktigt. Vi bjuds på ett glas råpressad lingonsaft (eller var det kanske blåbär?), och så betraktar vi under tjugo minuter träd, mossa, dofter, fågelsång och om jag är tillräckligt uppmärksam skalbaggarna som kryper kring mina fötter. Weld återuppstår som scen, men nu med Skogen som iscensatt stillhet och kontemplation, natur och kultur som ett.

En stund senare kommer bussen tillbaka nere på landsvägen. Vi åker ”hem”.

Citaten är hämtade ur två texter av Anders Olsson: ”Novalis och Övergången” i tidskriften Kris nr 36-37 (1988) & ”Skillnadens Konst, Sex kapitel om moderna fragment” (2006)