MELANCHOLY OF RESISTANCE
László Krasnahorkai

Stories mislead people into believing that something has happened. In fact, nothing really happens as we flee from one condition to another … All that remains is time.
Bela Tarr

The place of the events is a small county town. Not a one horse town - totally not, both the town and its inhabitants has culture and Ancestry - but then again not an urban city. There’s a library - of course, again this is a place of cultivation, absolutely not an isolated countryside village - a chief of police, but not more, and if someone talks about the head master everyone will know who is referred to. It is a place with a clear idea of where it belongs, when it comes to position as well as values. The place is the constant. As for the time - well, that’s a different and more complicated issue.

During the days where these remarkable occurances take place it appears like time has, maybe not stopped, but sort of been put in a cycle of repetitions. Literally slipped out of joint, got stuck. Life and its businesses proceed, as always, but time itself has expired.

This is the basic situation. We wait. For what is somewhat unclear, but in this glitch in the spacetime - a time slot of what could seem like a day as well as a week - this marvelously enormous take place in a series of retakes, like an accumulation of unknown energies and connections. All coordinates in the course of events exist parallell to each other, interconnected but without any apparent mutual causality. All the events and sequences take shape and present themselves, but its simply a tiny bit unclear how they relate to each other in time and cause.

The story is told from the perspectives of four persons: Mrs Pflaum, who lives enclosed and protected by her love for the things in her apartment. Mr Eszter, who exists in a never ending song of the world beyond its lost tonality; who has thought himself able to perceive - vaguely and diffuse, but no less revolutionary - the full scale of the world behind standardized tonscale’s illusionary harmonic system of seven limiting tones. Mrs Eszter, who after a life of humiliating subordination welcomes a cataclysmic subversion as the violently inexorable revenge of order. And then of course Valuska. The mailman who is at home in the streets as well as in the sky, and who carries messages between these extremities of the infinite branches of the universe with the same slightly hectic, never ceasing, steps with which he carries out the mail.

Their versions take place in the same spacetime, but follow different focus and procedures, and they only coincidentally coincide. With every retake a new layer appears in the course, and on the journey we pass a number of reccuring events: The Power Failure, The Whale, The Solar Eclipse, The Prince, The Funeral and The Trial. Only the great, monstrously pervasive violence is singular, and presents itself in the third circle.

As said. When it begins, it begins as a waiting. Everybody is waiting, for something that we know will come. There still is no direct concern, possibly a tiny bit of the irritation of boredom, nothing more, apart from that only waiting. What it is that we are waiting for is still unclear, or maybe rather, perhaps we knew but have forgotten. Nonetheless it is inescapably heading towards us. The Miracle, the marvellous. The wonder whose nature we don’t know, but within ourselves know must come as compensation for our cancelled future.

While waiting for the true miracle, we line up to witness the spectacle - the Whale. The truck with its monstrous attraction - this mixture of thing and animal, putrefaction and life, to vast to fathom - arrive with the threatening promise of its creaky slowness. With the Whale come all the others, the very wave of externality sweeping through both the town and ourselves, as an overpowering force it detaches all that promising threatfulness we all along have known that we do not know, about ourselves as well as the world that is our home.

Afterwards all and nothing is the same, as usual. Everything has happened, and nothing. Except time.

MOTSTÅNDETS MELANKOLI
László Krasnahorkai

Platsen för förloppet är en liten residensstad. Inte en landsorthåla – verkligen inte, både staden och dess invånare har kultur och anor – men inte heller en central storstad. Det finns ett bibliotek – naturligtvis, det är som sagt en bildningens ort, absolut inte någon isolerad landsby – en polischef, fast inte fler, och om någon pratar om rektorn förstår alla vem som avses. Det är en plats med en tydlig idé om var den hör hemma, vad angår position såväl som värderingar. Platsen är det konstanta. Vad det gäller tiden – ja, det är en annan och mer invecklad fråga.

Under de dagar som dessa märkvärdiga händelser utspelar sig är det som att tiden har, kanske inte direkt stannat, men liksom försatts i en omtagning. Bokstavligt talat råkat ur led, hakat upp sig. Livet och dess bestyr fortgår, som alltid, men själva tiden har upphört. Det är grundsituationen. Vi väntar. Lite oklart på vad, men i denna glitch i tidsrummet – en tidslucka på vad som kan verka som ett dygn likaväl som en vecka – utspelar sig detta förunderligt enorma i en serie omtagningar, som ett ackumulerande av okända energier och samband. Alla punkter i förloppet existerar parallellt med varandra, sammankopplade men utan tydlig inbördes kausalitet. Samtliga händelser och sekvenser tar form och infinner sig, men det är helt enkelt lite oklart hur de förhåller sig till varandra i tid och orsak.

Berättelsen drivs från fyra personers perspektiv: Fru Pflaum, som lever omsluten och beskyddad av kärleken till tingen i sin lägenhet. Herr Eszter, som existerar i en aldrig avslutad sång om världen bortom dess förlorade tonalitet; som har tyckt sig kunna urskönja – vagt och diffust, men inte desto mindre omvälvande – den fullskaliga världen bakom den standardiserade tonskalans illusoriskt harmoniska system av sju begränsande toner. Fru Eszter, som efter ett liv av förödmjukande underkastelse välkomnar en omstörtande förändring som ordningens våldsamt obönhörliga revansch. Och så naturligtvis Valuska. Brevbäraren som är hemma både på gatorna och i himlen, och som bär bud mellan dessa ytterligheter i univsersums oändliga grenverk med samma lätt hektiska, aldrig avstannande, steg som han bär ut posten.

Deras versioner utspelar sig i samma tidsrum, men följer olika fokus och förlopp, och sammanfaller bara tillfälligtvis. Med varje omtagning uppstår ett nytt lager av förloppet, och på vägen passerar vi ett antal händelser: Elavbrottet, Valen, Solförmörkelsen, Prinsen, Begravningen och Rättegången. Endast det stora, vidunderligt genomgripande våldet är singulärt, och infinner sig i tredje cirkeln.

Som sagt. När det börjar, börjar det som en väntan. Alla väntar, på något som vi vet kommer att komma. Det finns ännu inte någon direkt oro, lite småtråkighetens irritation möjligtvis, inte mer, i övrigt bara väntan. Vad det är vi väntar på är ännu oklart, eller kanske tvärtom, kanske visste vi men har glömt bort. Inte desto mindre är det ofrånkomligt på väg. Miraklet, det förunderliga. Det under vars natur vi inte känner, men inom oss vet måste komma som ersättning för vår inställda framtid.

I väntan på det sanna miraklet köar vi för att få bevittna spektalet – Valen. Lastbilen med sin vidunderliga sevärdhet – denna blandning av ting och djur, förruttnelse och liv, för stor att omfatta – anländer med den gnisslande långsamhetens hotfulla löfte. Med Valen kommer alla de andra, själva den utifrånkommande våg som sköljer genom både staden och oss själva, som en oemotståndlig kraft lösgör den allt det löftesrikt hotfulla vi hela tiden vetat om att vi inte vet, om både oss själva och den värld som är vårt hem.

Efteråt är allt och ingenting sig likt, som vanligt. Allt har hänt och ingenting. Utom tiden.